Ur Birger Ericssons historiska redogörelse.

Vindö under isen 

När inlandsisen efter senaste nedisningsperioden drog sig tillbaka från Nordeuropa för ca 10,000 år sedan gick nedsmältningen ganska snabbt men det dröjde ändå något årtusende innan Yoldiahavet krympte till insjöarna Mälaren, Hjälmaren och Vänern och Östersjön blev ett innanhav. Och nog tog det ytterligare många århundraden innan de högsta bergen på Vindö började sticka upp som kobbar och skär över havsytan. 

Det var landhöjningen som satte in när tyngden av det mäktiga ispansaret lättade – en återfjädrande rörelse i jordskorpan som pågår än i dag, enligt forskarna på området. I Stockholmstrakten är landhöjningen runt 50 cm på 100 år, vid Härnösand 100 cm medan den på Skånes breddgrader är närmast 0. 

Vi runt Vemlingen upplever detta fenomen som en levande verklighet. Oscarskanalen, som fick sitt namn efter Oscar II när han lät gräva ut dåvarande ån till en bredare och ”roddbar” farled, var tidigare ett sund mellan Löknäs och Sollenkroka. 

Det var 1875 som kanalen fick sitt namn och 1975 skrev Sixten Söderman en ”Kort historik om Oscarskanalen – 100 år” varur jag citerar. 

”Sjön Vemblingen var i gångna tider en synnerligen fiskrik sjö, vilket många ortsbor och sommargäster ännu minns och som f.ö. också omnämnts i Värmdö kyrkböcker redan på 1600-talet. 

Kung Oscar II var intresserad av att meta fisk och vid sina årliga seglatser med Örlogsflottan till Marstrand lät han efter första dagsetappen ankra upp vid Sollenkrokafladen och därifrån företaga fisketurer in i Vemblingen. 

Som roddare av de kungliga vid fisket anlitades ibland även ortsbefolkningen, varför också min farfar och farfarsfar deltog. Båtarna kom ofta med stor svårighet genom ån varför kungen lät beordra en uppgrävning och fördjupning. Vid höger sida om åmynningen i Vemblingen uppfördes en brygga på vilken man kunde stå vid metandet och förtöja båten vid landstigning. Bryggan fick av förklarliga skäl namnet Kungens brygga. Den lilla holmen på vänster sida om åmynningen blev i folkmun kallad Länsmansholmen av en viss anledning. Innan de kungliga anlände hade länsman i Värmdö varit där och kastat upp på land de fiskredskap som ortsbefolkningen haft liggande i vattnet. Det förtäljes att min farfarsfar Erik Söderman, på sin tid ägare till Löknäs gård, ej var särskilt glad över detta förhållande.  

Enligt utsago lär kung Oscar II ha bedrivit fiske här under åren 1875 – 1907 och ån kom av naturliga skäl att kallas Oscarskanalen. De kungliga hade även andra aktiviteter för sig här ute. Sålunda lät man vid Sollenkrokafladens södra strand vid den s.k. Skräddarängen uppföra en dansbana där ortsbefolkningen inbjöds att fröjda sig tillsammans med de kungliga till tonerna av Flottans musikkår. Ett minnesmärke finns rest på denna plats. 

Sollenkrokafladen är även känt i ett annat sammanhang. Det var här som Kungliga Svenska Segelsällskapet, KSSS, hade sin bas innan man flyttade till Sandhamn. 

Vårvintern 1930 blev Oscarskanalen på nytt uppmuddrad då landhöjning och igenslamning gjort det svårt för de större och numera motordrivna båtarna att ta sig igenom. Detta arbete utfördes genom markägarnas försorg. Greve Göran Posse på Skafts gård var initiativtagare och han bidrog dessutom i stor utsträckning med erforderliga medel. 

Vid detta tillfälle gjordes fördämningar av dubbla plankspont med lera emellan mynningarna till den smala delen av kanalen. Därefter pumpades vattnet bort mellan de båda fördämningarna så att sprängning av nedrasade stenar och utgrävning kunde ske. 

Som tioåring minns jag ännu väl när detta arbete pågick. Efter slutad skoldag begav jag mig ner till kanalen för att se hur arbetet fortskred.” 

Så långt Sixten Söderman. 

Det var alltså utgrävning av kanalen 1880 och 1930 och nu var det dags igen. 

Och nu måste det bli en storsatsning när antalet sommarställen och båtar växte runt och i Vemlingen. Efter flera års resonemang, propaganda, planering och insamling muddrades och sprängdes kanalen ut till 5 meters bredd och 2 meters djup i mittfåran – klart till Midsommar 1977. Ska det hålla i 100 år? 50 år? Det tycks ju gå i 50-årsintervaller.  

Till landhöjningen kommer ju också igenslamningen som kan bli ganska omfattande där kanalsidorna är lösa och båtarna körs för fort. Den av Länsstyrelsen fastställda fartbegränsningen 3 knop respekteras tyvärr dåligt. 

Vindö – gammal kulturbygd. 

Namnet Vindö påträffas redan i seglingsbeskrivningen i kung Valdemars jordabok från 1200-talet men äldsta kända dokument om ägorätt till Vindö är från 1323. Detta och mycket annat har historikern och författaren E Alfred Jansson redovisat i sin bok Skärgårdsliv i forna tider med underrubrikerna Sandhamn, Harö, Möja, Vindö och Rysshärjningarna. Boken kom ut på Bonniers 1965. Ur en fogderäkning från 1543 återger han följande åbohemman: Tranevik, Öffwerby, Wermigerdhi, Szonekroka, Argbodha, Skaffthe, Fielswik, Högbena och Bodatorp. Alla dessa uppgick i Överby säteri och finns kvar, åtminstone som ortsnamn.  Det var vanligen stockholmare som innehade dessa hemman. Under storhetstiden var dock samtliga hemman på Vindö i adelns besittning. Ända fram till vår tid var Överby den största byn på Vindö. Bergsrådet von Strömmer gjorde Överby till en efter skärgårdsförhållanden betydande domän under början av 1700-talet. Den stora herrgårdsbyggnaden i 2 våningar, som nu kallas Överby gård, är sannolikt till sin undre våning den som Strömmer lät uppföra. Övervåningen lär ha tillkommit eller ombyggts i slutet av 1700-talet. 

Gränsen mellan Djurö och Vindö. På en detaljbild från en av de första skärgårdskartorna, ritad 1671 och återgiven i Alfred Janssons ovannämnda bok, framgår tydligt att Djurö och Vindö var två skilda öar, men när man idag åker landsvägen fram kan man svårligen ana var det skiljande sundet fanns. Kartan visar också en tydlig öppning mellan Vemlingen och Sollekrokafladen där nu Oscarskanalen utgör förbindelsen. Detta sund mellan Löknäs och Sollenkrokas ägor hade således 200 år senare krympt till en smal å, som Sixten Söderman berättat ovan.  

Landsvägen Djurö – Vindö tillkom 1918, då hade alltså öarna ”vuxit ihop”. Tidigare slutade vägarna vid Prästgården respektive Byns gård men det dröjde till 1926 innan Vindö införlivades med Djurö kommun från att tidigare tillhört Värmdö kommun. Men båda öarna sögs upp i Värmdö storkommun omkring 1970. Sundet mellan Djurö och Vindö tycks ha gått strax syd om busshållplatsen G:a Prästgården. 

Djuröbron kom till 1964. Dessförinnan fick man åka med bilfärja från Ramsmora på Värmdösidan till färjläge några hundra meter öster om brofästet på Djurösidan. Sista åren före brons tillkomst var det på sommarsöndagarna långa bilköer och ibland flera timmars väntan vid färjstället, när de många sommarboende återvände till staden – trots att ibland 3 färjor gick i skytteltrafik.  

Vi som åkte buss slapp köa. Buss-Carlsson vid Fjällsvik, som körde öns enda buss, körde förbi hela bilkön ner till bryggan där vi steg på första färja och på andra sidan stod en tom buss och väntade. Likadant när vi skulle ut till stugan. Vissa bussar från staden hade anslutning till färja och buss på ön och då stod Carlsson troget på plats när vi kom. Det fungerade bra och nog var det lite av idyll med pratstunderna vid omstigningarna och sjöturen.  Ibland åkte vi via Kalvsvik och då var det Englunds passbåt som to oss över till Överby tillsammans med postsäckarna, som kom med samma buss. Sen fick man gå förstås från Överby. 

Herbert Lindell, en annan gamling med skrivklåda, skrev 1961 minnen från 30-talet: Vindö, strödda anteckningar om en skärgårdsö, som stencilerades i 25 ex. Då fanns det knappast några ”sportstugor” på Vindö ”men nu 1961 kanske allt för många, hur kan det vara om ytterligare 30 år” undrade han. Ja, vi är snart där och nog kan man instämma att det blivit allt för många. Man får väl hoppas att Värmdö kommun fortsätter sin nuvarande restriktiva politik mot nyexploatering och bevarar det orörda som finns kvar av skog, äng och stränder. 

Djurhamn – flottbas på 14-1500-talet. 

Genom sitt skyddade läge och strategiskt nära inseglingsleden till Stockholm blev Djurhamn en angelägen bas för de svenska sjöstridskrafterna. Hamnen blev också en omstridd replipunkt vid flera av striderna med Danmark. Upprepade gånger var Djurhamn bas för danska anfall mot Stockholm. År 1471 t.ex., några dagar före slaget vid Brunkeberg, skrev Sten Sture d.ä. till kung Kristian I med uppmaning att Kristian med sin här skulle dra sig tillbaka till Djurhamn, som var den avtalade mötesplatsen. Kristian nekade och härarna drabbade samman på Brunkeberg. Danskarna blev som bekant slagna och med knapp nöd lyckades Kristian rädda resterna av sin här ombord på flottan och undkomma till Danmark. 

Hävderna berätta vidare om när Kristian II (tyrann) år 1518 låg med sina trupper utanför Stockholm i försök att erövra Stockholm, slogs tillbaka av Sten Sture d.y:s bondehär och räddade sig ut till Djurhamn. 

Stockholms skärgård – utpost vid rysshärjningarna 1719. 

Det svenska stormaktsväldet låg i ruiner efter 20 års krig och landet var utmattat vartill både hunger och pest medverkat. Fredsförhandlingar Sverige – Ryssland pågick sedan i maj 1718 och Karl XII död 30 november samma år tycks inte ha inverkat på dessa. De svenska ombuden tycks medvetet ha förhalat förhandlingarna, ty samtidigt pågick fredförhandlingar med Sveriges övriga fiender, främst England och Hanover. Sverige ville först ha fred med dessa för att om möjligt få hjälp av dem mot Ryssland. 

Till slut tappade Tsar Peter tålamodet. Han ville få ett slut på 20 års strider som förött även hans land såväl som Sverige. Svenskarnas falska fredsvilja bestraffades med barbarisk härjning på ostkusten som press att framtvinga en fredsuppgörelse. 

Ryssarna utrustade en galärflotta. Stora, delvis däckade, grundgående båtar som roddes med uppemot 20 par stora åror. En del av galärerna var bestyckade med en eller två mindre kanoner.  

Galärflottan avgick från Åland under skydd av ryska örlogsfartyg och nådde svenska sidan 11 juli 1719. Örlogsflottan återvände men lämnade kvar 7 linjeskepp för att säkra galärflottans rygg. 

Vad gjorde man i Sverige? Regeringen trodde att ryssarnas avsikt var att bränna och plundra Stockholm. Man bådade upp den svenska flottan som låg i Karlskrona. Men flottan saknade både underhåll, utrustning och bemanning. Och Engelska flottan, som lovat hjälp, gjorde sig ingen brådska. Stockholmsförsvaret var stationerat vid Vaxholm. 3 galejor låg vi Baggensstäket för rekognosering och försvar av inloppet. 4 pråmar hade placerats vid Oxdjupet samt 3 galejor och 3 fregatter vid Pålsund. 

Amiralen i Vaxholm vägrade att riskera de fåtaliga örlogsfartygen på öppna vatten, vid Vaxholm skulle infarten till Stockholm försvaras, enligt hans mening. Skärgården utanför var värnlöst utlämnad till plundrarna. 

Ja, värnlös? 

Sveriges hela armé var nu bara cirka 30,000 man, varav cirka 8,000 man i och omkring Stockholm, f.ö. under befäl av två tysktalande officerare. 

Där kom den ryska galärflottan, 130 galärer, 100 skärbåtar och inalles 25,000 mans besättning. En del dirigerades upp mot Östhammar och Gävle, en annan arm ner mot Nyköping och Norrköping och centern in mot Stockholms skärgård. Första landstigningen gjordes på Rådmansö där den 40 man starka försvarsstyrkan omgående drog sig tillbaka. 

Den 14 juli gick ryssarna iland på Djurö. Kaplanen i Djurhamn fick snabbt fly med sin familj upp mot Fjällsvik dit ryssarna följde efter och brände hans gård. Det var den vanliga modellen när ryssarna kom iland, befolkningen flydde in i skogarna medan ryssarna plundrade hus, ladugårdar, visthusbodar och sedan tände man på – både byggnader och skog. 

Men de 8,000 svenska soldaterna utspridda i försvaret av Stockholmsområdet blev det så tunt att det sällan blev något motstånd. Endast på vitala punkter kunde man göra betydande insatser. 

Ryssarna hade nått Baggensfjärden och med de sista reserverna snabbt hoprafsade lyckades svenskarna i hård strid avvärja ryssarnas försök att forcera Baggenssundet – Stockholm var räddat. Avgörandet föll på eftermiddagen den 13 augusti. Den 20 augusti, efter 5 veckors härjningar i kustbandet mellan Gävle och Norrköping, återvände galärflottan till Åland med rikt byte. Enbart i Stockholms län hade 3 städer, 3 järnbruk, 50 säterier och cirka 450 hemman förhärjats. 

Härjningarna på Djurö – Vindö drabbade främst östra och södra sidorna. Tydligen undveks de trånga farlederna på västsidan och därmed skonades Överby. De förteckningar över förluster och skador som efteråt upprättades, visar att härjningarna på Vindö nådde Skarpö, Fjällsvik, Skaft, Sollenkroka, Löknäs och Högbena. 

De stora öarna utanför Djurö – Vindö, Möja, Runmarö och Nämndö blev helt skövlade.  

Efter detta krig, som ju egentligen inte var något krig utan en påtryckningsaktion, har vår fina skärgård i stort sätt undgått krigshandlingar. 

Rysk militär till Sveriges försvar 1743-1744. 

Som ett exempel på den tidens underliga och förvirrande maktkonstellationer, furstehusens intriger och diplomatins taskspeleri kan nämnas att 23 år efter ovan relaterade rysshärjningar, var ryska trupper inkvarterade på Värmdön och ner mot Norrköping – på svensk begäran. Bitterheten och olusten var stor och hade ju ökats på året före vid Sveriges nederlag mot Ryssland i det huvudlösa och bedrövliga s.k. Hattkriget 1741-1742. Ett krig fyllt av förluster och reträtter och som tvingade Sverige att avstå större delen av Finland samt lova utse Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare i Sverige. 

Detta utlöste stark förbittring i Danmark, som arbetade för en annan Fredrik på Sveriges tron. Det blev ett starkt hot mot Sverige från både Själland och Norge (som då var danskt) och den vanmäktiga svenska regeringen vädjade alltså i det läget till ”arvfienden” om hjälp. Och vi fick 30 galeaser med 12,000 soldater in i landet. 

Det blev ett stort obehag och betungande besvär för befolkningen att föda och härbärgera de ryska soldaterna och det kändes förnedrande att beskyddas av arvfienden. Men överståten behövde det skyddet mot en upprorisk allmoge och svenska soldater, som kunde tänkas ta Danmarks parti både mot en usel överhet och en påtvingad arvfurste. 

Men i juli 1744 återvände ryssarna efter starka påtryckningar av de ryska truppernas ÖB i Sverige ty han kände den växande opinionen – det blev ju heller inget danskt anfall. 

Tack och lov att vi inte är en stormakt längre. 

Efter denna utvikning i historien återvänder vi nu till Vindö i våra dagar.