Ur Birger Ericssons historiska redogörelse.
Fastigheten 94:1 bildades vid en avstyckning den 26 januari 1934 från Överby 1:1 och Varmgärde 1:1. Till 94:1, som alltså är att anse som stamfastigheten, hör allt fiske i de i fastigheten ingående sjöområdena: Hummelmoraputten, inre delen av Långträsk samt två sjöområden i inre delen av Hummelmoraviken i Vämlingen. Avstyckningen omfattade 650,440 kvm. Köpare var Svea Jessen, hustru till den legendariske dansk – tysken Peder Jessen. Paret avsåg tydligen att försörja sig på lantbruk och slog sig ner vid Hummelmora i en stuga som nu är inbyggd i den stilfulla, gula, Dellertska villan.
Från Överbylägenheten 94:1 har under hand ett flertal avstyckningar gjorts, så att idag 94:1 endast består av de gemensamma grönområden som sedan 1966 ägs av Överbyåsens Tomtägarförening – se föreningens tomtkarta.
Åren 1940-1947 avstyckades och såldes av Jessen följande tomter och områden:
Situationen var då, alltså i slutet av 1947, att ”randtomterna” utefter allmänna vägen på västra sidan 94:2 – 5 och på östra sidan 94:31 – 37, var bebyggda och att bebyggelsen var igång uppe i Jessens backe – således vad vi nu kalla ”gamla området”. Vid Hummelmora hade Jessen lämnat plats för Dellerts och själv flyttat in i den skraltiga stugan på krönet av Jessens backe, där de bodde sista åren. Oscar Dellert byggde sin villa, behöll uthusen efter Jessen och har pietetsfullt bevarat ladugård och lada intakta. I övrigt var hela det Dellertska området i stort sett obebyggt tills det såldes i april 1966 till Kommanditbolaget Fristaden för exploatering. Det var hela 94:6 ca 300,000 kvm som såldes, utom de 3 tomter som Dellerts själva behöll. På tomtkartan är nu 94:6 markering för bevarade grönområden.
Under de intensiva avstyckningsförrättningarna under Jessens sista år uppstod problem om nyttjanderätten till sjövistena i Vemlingen, som tillföll 94:1 vid avstyckningarna från Överby 1:1 och Varmgärde 1:1. I anslutning till avstyckningen vid Dellerts köp av 94:6 år 1945 reglerades genom en lantmäteriförrättning områdenas andel i sjövistena i Vemlingen enligt följande:
Överbylägenheten 94:1 48%, 94:6 50%, 94:7 1%, 94:8 1%. Avstyckningen vid försäljningen av 94:6, 7 och 8 tycks ha skett samtidigt och förklarar väl att 94:7 och 8 tilldelades andel med vardera 1% i sjövistena. De övriga tomter som avstyckades före och efter denna förrättning, 94:2 – 5 och 94:9 – 10 har ingen sådan favör.
Överbyåsens tomtägarförening har sedermera, genom framställningar och förhandlingar, erhållit gåvobrev från exploatörerna på grönområdena 94:1 och 94:6 och de däri ingående sjövistena. Enligt jordaregistret den 1 februari 1973, sedan Överbyåsens tomtägarförening fått lagfart på sista förvärvet, utgjorde grönområdena inklusive sjövistena och vattenområden 247,157 kvm.
När skrivaren av dessa rader kom till Jessens backe år 1954, för att bese en tomt och stuga som byggts 1948, parkerade mäklaren bilen nedanför backen och mumlade: vet inte om man kommer upp. Så vi kilade upp till fots och på backkrönet var det mer uppåt och där låg stugan uppe på berget. Det var sannerligen värt besväret – en sån utsikt – och stugan verkade bra efter dåtida anspråk. Visserligen var tomten bra ojämn och knölig, milt sagt, men man var ju ung och frisk – bara 49 år. Nu, på hösten 1980 och vid 75 år, är det ju knöligt i överkant och den 100 meter långa Jessens backe frestar på – men utsikten är lika fantastisk.
När köpet var klart och papperna sorterades såg jag att, förutom till en bank, skulle jag amortera ett lån till Eivor Westborg. Henne såg vi aldrig till utan det var hennes man som skötte affärerna. Det var Bertil Westborg som i sin frus namn köpte området av Jessen år 1946 och bestod av tomterna 94:10 – 37, alltså 28 tomter om tillsammans 126,614 kvm, köpeskilling 51,000:-. Vad blir det? 28 tomter …..cirka 1,820:- per tomt – och det är stora tomter här i gamla området – det blir väl cirka 40 öre per kvm. Det var nog en god affär för Westborg. Vägen från backen genom området fick vi bygga själva och själva bekosta våra brunnar. Till tomterna 31-37 fick köparna klättra upp bäst de kunde. Westborg satte full fart på försäljningen och det lovades gemensamma brunnar och att vägen från Jessens backe till vändplan skulle sättas i stånd. Men det hade varken blivit det ena eller andra när Westborg ett par år senare sålde kvarvarande tomter, 7-8 st till en annan mäklare vid namn Erik Hallström. Hallström kände sig ju inte bunden av föregående ägares löften. Hallström avled 1965 och sonen Frank övertog. Då var sista tomterna sålda och endast grönområdena återstod i Hallströms ägo. Vid den tiden hade vi bildat vägförening och själva tagit itu med att rusta upp Jessens backe och bygga vägen genom området.
Här bör inskjutas att gamla området tillkom genom styckningsplan medan nya området, kring Dellerts, tillkom enligt byggnadsplan. På 1950-talet skärptes nämligen lagar och bestämmelser för exploatering av mark. De två viktigaste nyheterna var att det skulle finnas väg fram till alla tomter och att allmänna brunnar med pump skulle finnas inom 200 meter från varje tomt innan försäljning av tomter fick börja. Men både före och efter ändringen gällde att skäliga grönområden skulle avsättas för tomtägarna gemensamt. Men grönområdena var exploatörens egendom. I Överbyåsens vägförening hade vi på sin tid gjort en framställning till Erik Hallström om att få övertaga grönområdena eftersom han inga tomter hade kvar att sälja. Men det blev blankt avslag. Kanske han räknade med att kunna sälja en del skog.
Grönområdena förvärvas. Året efter Erik Hallströms död, på försommaren 1966 fick jag bud från Alexander Johansson i Överby, far till Lennart Johansson som basar på Vindövarvet, att kontakta Frank Hallström. Alexander visste att jag då var ordförande i Överbyåsens vägförening och Hallström hade undrat om föreningen kanske var intresserad att köpa grönområdena. Efter snabböverläggning i vår styrelse ringde jag Hallström. Jo, han hade tänkt sig 2000:-, det var ju stora områden och andel i strand och vatten i Vemlingen. Jag framhöll att det numera är praxis att grönområden överlåtes till tomtägarna sedan ett område färdigexploaterats och att tomtägarna knappast var villiga att betala något, eftersom vi hade betungande kostnad för vägen och brunnar som exploatören lurat oss på. Efter argumentering fram och åter lovade jag att samla berörda för att utröna intresset.
Nya överläggningar i vägstyrelsen. Klart var från början att vår vägförening inte kunde ställa upp som köpare eller ”mottagare” (vi tänkte begära gåvobrev på området) utan ny förening måste bildas för att ”mottaga och utan ekonomisk vinning förvalta och sköta området” som lagen stadgar.
Men vilka var berörda? Då, 1966 fanns bara den fasta bryggan i hamnområdet, f.ö. byggd av John Pettersson ensam och där låg 7-8 båtar. Den lilla röda stugan vid strandkanten var Dellerts privata bastu. Ägarna till båtarna fanns både på gamla och nya området. Och på nya området hade man börjat sälja och bygga. Tillgång till båtplats fick genast en stor betydelse.
Återigen – vilka var berörda? Vilka hade rätt till de för gemensamt bruk avsatta grönområdena? Dessa skulle ju kallas för information om Hallströms bud. Det som Hallström ägde var det som fanns kvar av Överbylägenheten 94:1 sedan en mångfald avstyckningar gjorts, den största och sista när Dellerts sålde 94:6 som styckades upp i över 50 tomter. Och även då avsattes grönområden för tomtägarnas gemensamma bruk. Gamla områdets grönområde hade beteckningen 94:1 och nya områdets grönområden beteckningen 94:6 och till båda hörde andel i sjövistena i Vemlingen. Fanns det mer som ingick i Jessens köp 1934?
Det blev ett springande till Tingsrätter och Domsagor och lantmäterikontor och slå i jordregister, lagfartsböcker och avstyckningshandlingar. Nog var det intressant och givande – men tidsödande. Som tur var hade jag då en tjänst så jag kunde ta flextid, gjorde igen tid som jag på dagarna använde till snabbdykningar i lagfartsfolianter och tomtkartor. Det blev många kvällar och tidiga morgnar på jobbet.
Så småningom, och med benägen hjälp av hygglig personal på Lantmäteristyrelsen på Nybrogatan, fick jag fram ett utdrag ur avstyckningshandlingarna, som blev underlag för vår nuvarande områdeskarta: Överbyåsens tomtägarförenings karta över tomter avstyckade från stamfastigheterna 94:1 och 94:6. Egentligen är bara 94:1 stamfastighet och allt det övriga i vårt område avstyckat i omgångar från 94:1. Kartan omfattar emellertid hela det område som Jessen köpte 1934 och som då avstyckades från Överby 1:1 och Varmgärde 1:1 och fick beteckningen Överbylägenheten 94:1.
Således skulle alla som hade fastighet i detta område vara berörda och kallas till samråd om anbudet. Då fanns bara 5-6 stugor på Dellerts område, 18-19 kring Jessens backe och 10-11 på ”randtomterna” vid allmänna vägen.
Den 25 juni 1966 hölls mötet på min vedbacke. 12 stycken kom av cirka 35 kallade. Jag redovisade Hallströms erbjudande att överlåta grönområdena för 2000:- men menade att vi borde försöka få ett gåvobrev. Antingen vi får eller köper grönområdena måste vi bilda en tomtägarförening som är mottagare och förvaltare av områdena. En interimsstyrelse bör utses att förbereda föreningsbildning och förhandla med Hallström. I den följande debatten var några tveksamma men flertalet positiva till förvärvet och man beslöt enhälligt att i första hand begära gåvobrev och i andra hand köp - maximerat till 1000:-, och först efter godkännande på nytt möte.
Beslöts: 1) Att förhandla om övertagandet utsågs Ulf Plahn, Birger Ericson och Gösta Arwskog
Beslöts: 2) Till interimsstyrelse valdes Uno Folker, Gösta Arwskog och Birger Ericson. Interimsstyrelsen fick i uppdrag att utarbeta förslag till föreningsbildning, stadgar, styrelse, föreningsnamn, avgifter etc.
Beslöts:3) Interimsstyrelsen skulle kalla tomtägarna till möte i början av augusti för rapport om förhandlingarna med Hallström samt för att bilda den föreslagna föreningen.
Detta blev upprinnelsen till Överbyåsens tomtägarförening.
Dagen efter mötet ringde jag Hallström för att bestämma tid för ett ev sammanträffande. Nå, hur lät det, undrade Hallström. Tja, av 35 kallade kom 12, omtalade jag, och vi kommer för att enligt uppdrag begära gåvobrev på områdena – men vi får väl talas vid när vi träffas.
Och några dagar därefter stegade vi upp till Hallströms kontor i Gamla stan. Gösta Arwskog, jag och Ulf Plahn som dessutom hade sin affärsjurist med sig. Vi blev vänligt mottagna och Hallström sade direkt att han hade inget intresse av området, bara besvär med deklaration och en mindre skatt - så här är ett gåvobrev. Vi blev naturligtvis angenämt överraskade och jag framförde vårt tack men önskade att vår jurist skulle få skriva om gåvobrevet så att det blev rätta formuleringar för att vi som förening kunde erhålla lagfart på områdena. Hallström mulnade och jag skyndade att tillägga att det omformulerade gåvobrevet givetvis skulle lämnas till honom för godkännande före underskrift och att ansökan om lagfart och kostnad för detta skulle bli vår sak. Därmed var Hallström nöjd. Några dagar senare var gåvobrevet klart, vari bland annat försäkrades av båda parter att egendomen överlåtits utan vederlag, varvid vår part tecknades Överbyåsens tomtägarförening, som interrimsstyrelsen på eget bevåg beslutat som namn för att omgående kunna avsluta överlåtelsen.
Överbyåsens tomtägarförenings konstituerande möte hölls den 20 augusti 1966 hos Gösta Arwskogs svärmor, Sally Eriksson, på tomt 94:5 vid busshållplatsen Jessens backe. Interrimsstyrelsens förslag till föreningsbildning, föreningens namn och föreningsstadgar godkändes. I stadgarna fanns med under rubriken föreningens ändamål ”att mottaga, förvalta och sköta fastigheten 94:1 som gemensamt område för medlemmarna”.
Föreningens omfattning diskuterades och redovisades enligt uppgifterna under rubriken Överbylägenheterna 94:1 och 94:6 ovan. Det gällde alltså då de 58 tomterna på nya området och gamla områdets 35 tomter, ett antal som kan öka genom delning av tomter.
Så var vi då framme vid val av styrelse. För Överbyåsens vägförening, som dittills skött förarbetet till den nya föreningen, meddelade jag att vi hade händerna fulla med vägarbetena inom vägföreningen och ej önskade kandidera till nya föreningens styrelse. Där sitter Sture Johansson som ordförande för det här mötet, där sitter Lars Bolvin och gör anteckningar för protokollet och där sitter vår värd Gösta Arwskog, låt oss välja dessa tre till föreningens första styrelse. Och så blev det.
Till revisorer valdes Birger Ericson och S-E Ödman. Till hamn- och båtplatskommitté valdes Lennart Ödberg, John Pettersson och Urban Forsén.
Ulf Plahn, kassör i vägföreningen, föreslog (och hade förberett) en höstfest i hamnområdet samma kväll och i form av ett knytkalas - ett lämpligt sätt att fira den nya föreningens tillkomst, menade han.
Förslaget antogs med acklamation.
Och på kvällen kom vi släpande på stolar och provisoriska bord, matkorgar och papperslyktor.
Det var varmt. Myggorna surrade. Augustimånens strålar blänkte över vattnet. Ivar Eriksson, den gamle pressfotografen, knäppte på sin gitarr och sjöng Evert Taubes och andra folkkära skalders visor.
En sån dag. Nog var väl det en fin start för Överbyåsens tomtägarförening.
Den tidigare angivna data för avstyckningar och försäljningar av Jessens egendom är de slutliga dateringarna vid införandet i Tingsrättens lagfartsböcker. I verkligheten ingicks en del köp 1-2 år tidigare. Så t.ex. anges för Dellerts köp av 94:6 till oktober 1945, men Oskar Dellert själv anger 1943 som inköpsår.
En av den nya föreningens viktigaste frågor de närmaste 10-15 åren väcktes redan på det konstituerande mötet i augusti 1966: kontakt med andra tomtägare runt Vemlingen för att diskutera möjligheterna att rensa upp Oscarskanalen.
Kanske blev det upprinnelsen till Oscarskanalens Vänners Intresseförening?
Ja, nog blev den frågan en stående punkt på dagordningen åren framöver. Men främst var det bryggfrågor som måste lösas. Försäljning av tomter på nya området gick raskt undan och nya medlemmar frågade efter båtplatser. En del hade fått muntliga besked att det hörde båtplats till tomten eller hade missförstått den färgglada tomtbroschyren, där det bl. a hette ”båthamn finns, från vilken man har god kontakt med den övriga skärgården”. Men båthamnen var bara en brygga med 9 båtplatser och 7-8 var redan upptagna. Det är f ö från den fasta bryggan, byggd av John Pettersson ensam, som vi sen byggt vidare. Först beställdes en pontonbrygga för 20 platser från Östermanhus AB, som hade köpt ett 10-tal tomter av Kommanditbolaget Fristaden och där börjat bygga sina Östermanhus. Kombinationen tomt med hus gick lättare att sälja och Österman övertog kvarvarande tomter det närmaste året. Och på några år var området slutsålt.
Den stora pontonbryggan angjordes vid och utanför den fasta bryggan och något år senare kom ytterligare en pontonbrygga att kopplas därutanför, nu med 14 båtplatser. Sedermera, i mitten på 1970-talet tillkom ytterligare en pontonbrygga som placerades närmast land och i rät vinkel från den landfasta bryggan. Längst in i Hummelmoraviken, där vi har en liten kil land och vatten, hade 2-3 av de första tomtköparna själva byggt sina egna små båtbryggor. Detta var klart innan den nya föreningen hade hunnit besluta om ordningen för båtplatser. När ”Bestämmelser för båtplatser” kom till innebar det att alla gemensamt anskaffade båtbryggor blev tomtföreningens egendom och att båtplats disponeras av innehavaren endast så länge vederbörande är medlem i tomtägarföreningen och har tomt i området. De små enskilda bryggorna längst in i viken står utanför föreningens förvaltning. Den senast tillkomna pontonbryggan, 25 m lång för 10 st 2,5 m breda båtplatser, var avsedd endast för båtar på utsidan – på insidan var det för grunt och vass. Något år senare lejde vi ett mudderverk, i samband med muddring av Oscarskanalen, och fick genom muddring på insidan av den nya bryggan ytterligare 8 båtplatser. Det var y-bommar och bredare båtar som tvingade fram 2,5 m breda båtplatser. Från början var de bara 2 m men nu är ungefär hälften av beståndet y-bomplatser och 2,5 m breda. 2 m-platserna kallar vi bojplatser. F.n. rymmer hamnen 59 båtplatser, vartill 2-3 jollar kan förtöjas vid ett par bryggändar. Vid de privata bryggorna längst in i viken, ligger 5-6 båtar. Nya bryggor får ej anläggas utan särskilt föreningsbeslut - föreningens strävan är att bevara så mycket orörd strand som möjligt.
När de gemensamma båtbryggorna anskaffades fick de som tilldelades båtplats betala en engångsavgift motsvarande självkostnadspriset. För varje ny brygga som anskaffades blev engångsavgiften högre på grund av prisstegringarna. För varje gång uppvärderades de gamla båtplatserna till samma summa så att avgifterna hålls lika. Samma system gäller också för y-bommarna. När detta skrives, hösten 1980, är insatsen för 2-metersplats 760:- och för 2,5- metersplats 950:-. För båtplats med y-bommar tillkommer 600:-. Vid försäljning av fastighet ingår ej eventuell båtplats i köpet men förtur för köparen att överta platsen mot insatssumma enligt ovan och säljaren återfår då sin insats.
Under tomtägarföreningens första år fick styrelsen hävda tomtägarnas intressen inom nya området även vad gällde vägarna, enär dessa på flera ställen ej var tillfredsställande. Styrelsen hade flera sammanstötningar med Östermanhus och Kommanditbolaget Fristaden som bollade ansvaret till varandra. Så småningom begärdes hos Länsstyrelsen vägförrättning och parterna kallades till en lantmäteribyrå i november 1967. Där påtalades en del brister på vägnätet och Östermanhus åtog sig reparation av vägkanter, som skadats av de tunga transporterna av monteringsfärdiga hus. Men det var Widmark & Platzer (firman bakom Fristaden) som var entreprenör för vägbygget och de skulle svara för övriga vägjusteringar. De överenskoms att den av Länstyrelsen utsedda lantmätaren skulle kalla till konstituerande möte för att bilda vägförening, när påtalade brister avhjälpts och besiktigats av parterna. Som ombud för tomtägarna vid denna besiktning utsågs Kaj Rogner, John Pettersson och Sture Johansson. Det var upprinnelsen till Hummelmora vägförening. Vid konstituerande möte den 30 juni 1968 fastställdes föreningens namn, antogs stadgar, fastställdes, vägavgifter etc. Till styrelse valdes Kaj Rogner, Jörgen Liman och Lars Lindahl. Revisorer blev Birger Ericson och Kaj Zabell. Därefter har vägföreningen arbetat på för vägföreningar sedvanligt sätt, frånsett att vattenbrunnar och dragning av sommarvattenledningar ingår i vägföreningens skötsel och förvaltning.
Nu kunde tomtägarföreningens styrelse släppa vägbekymren och ägna sig åt sina egentliga uppgifter och vi återvänder nu till tomtägarföreningens utveckling.
Badplatser. Förutom båthamnen blev det mycket arbete med att ordna badplatser i strandområdet vid Vämlingen. Många av de nya tomtägarna var unga familjer med barn och ungdomar och bland de första åtgärderna var att ordna ett småbarnsbad. Den lilla steniga viken mellan Dellerts bastu och Dellerts brygga rensades från sten av ett uppbåd frivilliga. Några lass finsand köptes och tippades utanför grindarna och ett nytt uppbåd arbetsvilliga kärrade ut sanden och vi fick därmed en liten fin badvik med sandbotten och sandstrand - idealiskt för småungarna.
75 m längre bort byggdes en ca 10 m lång badbrygga från berget över strandknalle ut till djupt vatten. Och ca 30 m utanför badbryggan förankrades en badflotte - även den frivilligt arbete. Badbryggan byggdes på betongfundament och räls fäst i berget och som vanligt var det John Pettersson som levererade materialet till självkostnadspris. Sonen Åke gjorde de svåra specialjobben, svets o dyl. Gratis förstås. Åke tycks ha ”ärvt” bryggjobbet efter pappa John. Jag minns när John Pettersson byggde den landfasta båtbryggan, hur han stod i höga dykarstövlar ute i vattnet och borrade för bryggfästen i botten. Hur han slet med järnstag och räls och svetsade ihop den 25 m långa bryggan. Det var väl 1956 eller 1957. De som fick en båtplats där, fick betala en andel av självkostnadspriset. Men saltvatten fräter och isarna drar sönder så Åke har flera gånger ryckt in som räddare i nöden. Och mamma Lola inspekterade sakkunnigt och påpekar vad som behöver göras. Familjen Pettersson har varit och är föreningens värdefullaste tillgång. Klätterställningen vid barnbadet Har John Pettersson haft dit och liksom det kraftiga järnstativet med gungorna. Och grindarna och grindstolparna har samma ursprung. Vad vore föreningen utan familjen Pettersson?
Parallellt med utbyggnad av hamn – och badplatser, uppröjning av grönområdena, som var fyllda av stormfällningar och fällningar vid luftledningsdragning för områdets el och tel, anläggning av motionsslinga, stred vi också mot myndigheter och Tammstorpsområdet, som exploaterades åren 1971 och framåt utan att ha någon anslutningsväg fram till allmänna vägen.
Provisoriskt användes i början Tammstorpsvägen, som var en av de enskilda vägarna i Vindö – Överbys vägförenings vägnät. Där värjde man sig frenetiskt mot att få in trafiken för de 95 tomterna som började byggas på Tammstorpsområdet. Det som vi värjde oss mot var Djurö kommuns tillstyrkan att dra tillfartsvägen över vårt grönområde, 94:6 genom en vacker däld mellan Tammstorpsområdet och allmänna vägen vid Hummelmora. Exploatören av Tammstorpsområdet hade i sin ansökan om vägdragning över vårt område, hänvisat till en gammal avstyckningshandling som angav rätt till utfart över 94:6 som i det läget tillhörde Rolf Dellert men ett par år senare, genom gåvobrev, tillhörde Överbyåsens tomtägarförening. Överföringen gällde från 1 februari 1973 och vår förening hade nu lagfart både på 94:1 och 94:6 – tillsammans ett område på 247,157 kvm vari vattenområdena ingår. Men åter till Tammstorpsområdets krav på utfartsväg över vårt område. I handlingarna vid avstyckningen av 94:1 och senare 94:6 fanns inget cervitut eller något nämnt om den åberopade rätten för Tammstorpsområdet, att dra en utfartsväg över vårt område. Fanns en sådan rätt så skulle detta också framgå av dessa handlingar. Detta var vårt huvudargument i vår skriftväxling med Djurö kommun, Länsstyrelsen, Lantmäteristyrelsen och till sist regeringen, förutom alla personliga samtal hos flera av dessa samt med styrelsen i Tammstorps tomtägarförening, som bildats under de här åren. Det var många turer i det här ärendet under 4-5 års tid och det var synd om Tammstorps nybyggare, som fick dras med lång omväg under provisoriet och mycket gnissel med Vindö – Överby förenings tomtägare utefter Tammstorpsvägen. Där gick ju, förutom alla de nya personbilarna, väldiga lastbilar för byggnationen på de nystyckade 95 Tammstorpstomterna. På enskild väg. Våra medlemmar som hade tomter där vägen enl förslaget skulle dras fram reagerade våldsamt mot att få en väg genom ”sitt” vackra grönområde liksom de vid vår befintliga väg där den nya vägen skulle kopplas på. Att få trafik för ytterligare 95 tomter skyggade man för.
När jag vid ett besök på Lantmäteristyrelsen, våren 1974 tror jag, hade tur och kom till tals med en tjänsteman, som just arbetade med vårt ärende, fick jag ta del av den gamla handling där det i klartext stod att Tammstorp hade rätt till utfart över det område som nu var vårt och enligt en dragning som tidigare använts som vinterväg. Texten angav också att upplåtelse för vägen skulle ske utan vederlag. Tjänstemannens uppgift var att dels yttra sig över Länstyrelsens beslut om ändring av byggnadsplan för att möjliggöra tillstånd för byggande av tillfartsvägen, dels över vårt överklagande av Länstyrelsens beslut i ärendet, som vi ansåg vara olagligt, eftersom våra avstyckningshandlingar ej innehöll något om Tammstorps ovan angivna rätt. Tjänstemannen lät förstå att våra överklaganden nog ej skulle bifallas men ställde i utsikt att villkoren kunde ”få ändrat förordnande”. Myndigheterna hade tydligen gjort en lapsus och missat överföringen av ”förbehållet” vid senare avstyckningar, och nu måste skadan repareras.
Efter omprövning meddelade Länsstyrelsen i november 1974 bifall till den föreslagna ändringen av byggnadsplan för Överbylägenheten 94:6 och därmed upplåtelse för den nya vägen. Men ”utanvederlag” fanns ej med i texten. Vid vårt styrelsemöte tydde jag detta som att vi nu kunde kräva ersättning för det intrång, som vägbygget skulle innebära för vårt område om det genomföres. Men först skulle vi försöka stoppa vägbygget genom överklagande av Länstyrelsens beslut hos Kungl. Majt., vilket gjordes på luciadagen 1974. Det var vårt 4:e överklagande och sista möjligheten. 1975 på sommaren kom brevet från Kungl. Majt. att regeringen den 5 juni beslutat fastställa Länsstyrelsens beslut i ärendet.
Nu började nya förhandlingsrundor. Den av Länstyrelsen utsedda förrättningsmannen, lantmätare Ekorrn, kallade parterna och vi sammanträffades flera gånger, det gällde stakning och utformning av vägsträckan, fördelning av kostnader, vägens administration etc. Första gången framförde vi krav på intrångsersättning med 5000:- samt att den del av vår väg, som nya vägen skulle kopplas på fram till allmänna vägen, skulle asfalteras på motpartens bekostnad samt att Tammstorps vägförening skulle till Hummelmora vägförening årligen bidra till underhållskostnaderna för vägbiten. I detta läge av förhandlingarna var Hummelmora vägförening, Tammstorps tomtägarförening och Tammstorps vägentreprenör inkopplade. Det blev hårda bandage. Till slut måste förrättningsmannen hota med att han kunde förordna en gemensam vägförening för Tammmstorps – och Hummelmoraområdena om parterna ej kom överens. Som den lilla parten var Hummelmora vägförening angelägen att värja sin självständighet - det blev kompromiss och överenskommelse.
Förrättning hölls den 22 april 1976 och då fastställdes dragningen av vägen över 94:6, 5000:- som intrångsersättning till Överbyåsens tomtägarförening, årlig slitageersättning till Hummelmora vägförening samt att vår väg asfalterades, men bara 25 m in från allmänna vägen vid Hummelmora. Vägbygget skulle startas senast 1 november samma år. Pengarna från Tammstorps tomtägarförening kom ganska snart, vägbygget utfördes på hösten och i juli året därpå asfalterades de 25 m. Efter 5 år kunde styrelsen med en suck lägga ärendet till handlingarna.
I den stora gryta uppe i skogen mellan bergen, bakom Hummelmora gård, hade Peder Jessen på sin tid anlagt den damm, som vi upplever som en skogstjärn. Jessen byggde en vall med dammlucka på den låga sidan mot sin gård. Tillflöde finns ej utan det är bara nederbörden som samlas upp i den väldiga men grunda grytan. Vårt problem var att dammen höll på att växa igen. Alla ville ju bevara denna vackra juvel i det vilda och vackra skogsområdet.
När vi läste i tidningarna att man börjat försök med att stoppa igenväxning i mindre sjöar genom inplantering av ”gräskarp”, en art som lever på sjöväxter beslöt vi undersöka möjligheterna. Vi tillskrev Institutet för luft- och vattenvårdsforskning och begärde närmare upplysningar, kostnadsberäkning etc.
Efter svar som lät rätt lovande, men dyrt, beslöts på föreningsmöte att bekosta en förundersökning på platsen och därefter besluta om eventuell inplantering. Strax efter mötet, pingstmötet 1977, beställdes förundersökning att utföras instundande sommar. På pingstmötet påtalade Helmer Lindström att dammen läckte och att dammvallen måste tätas innan man kunde tänka på inplantering. Styrelsen undersökte vallen och nog hörde man att det porlande nere i marken. På bergsidorna kunde man se att vattennivån var cirka en halv meter lägre än för några år sedan. Men någon läcka träffade vi inte på. Någon erinrade sig då att Televerket föregående höst dragit en telekabel genom området, under dammen och upp nedanför dammvallen. Då hade man tydligen skurit igenom vallen. Vi försökte täta manuellt, både vid kabeln och dammluckan och det tycktes ge resultat men det var dåligt med nederbörd och först efter en vinter skulle man kunna avläsa resultatet.
Förundersökningen utfördes på eftersommaren och i brev därefter fick vi beskrivning på de vattenväxter, som förutom vass vid stränderna, fyllde dammen – och det var fler arter än man hört talas om. Det var även ett yttrande om karpens möjligheter att ”beta av” härligheten. Med hänsyn till mängden av växter och det ringa vattendjupet ville man ej direkt rekommendera inplantering av gräskarp, som f ö skulle bli ganska dyrt, ca 4000:-, och ändå osäkert resultat.
Vi beslöt att lägga projektet på is i avvaktan på om vattennivån kunde återställas. En extra komplikation är f ö hur syresättning av vattnet kan säkras på vintern, när den grunda dammen troligen blir bottenfryst.
Våren 1978 hade vattennivån ej stigit nämnvärt. Flärvall anlitades att med sin grävskopa gräva upp från botten och lägga på vallens insida och på så sett täta vallen. Det tycks ha lyckats ty under den regnrika sommaren steg vattnet 25-30 cm. Vintertid avverkas vassen ovan isen, förs iland och bränns upp, så att ej årligen vissnande vass blir kvar och grundar upp dammen. Men ännu hösten 1980 har vi ej lyckats helt att återställa tidigare vattennivå. Henry Johansson, som har ett gott öga till dammen från stugan ovanför, säger att det alltjämt hörs ett svagt porlande under marken utanför dammvallen. Finns det ändå en läcka?
Ordförande har varit, i nämnd ordning: 1966-70 Sture Johansson, 1970-71 Kaj Rogner, 1971-73 S-E Halldelius och 1973-81 Erland Forsén
Kassör: 1966-70 Gösta Arwskog och 1970-81 Henry Johansson
Sekreterare: 1966-67 Lars Bolvin, 1967-70 Kaj Rogner, 1970-78 Birger Ericson och 1978-81 Uno Jansson
Förutom styrelsen finns förstås revisorer och suppleanter för alla poster, men jämte styrelsen har hamnkapten och miljövårdarna viktiga uppdrag.
Första åren hade vi en hamn- och badplatskommitté som svarade för behövliga arbeten där, men i början av 1970-talet delade vi upp jobben och fick en fastare organisation. Det blev en hamnkapten för brygg- och båtärenden och 3 miljövårdare med var sitt ”revir” av våra stora grönområden, varav ett består av hamn- och badområdet samt fotbollsplan. Hamnkapten blev från början Erik Stuhr och med stigande antal båtar och båtbryggor fick han med tiden ett biträde, Tord Johansson, som växlade med Conny Selander. F.n. är Erik Stuhr och Conny Selander ”hamnbasar”.
Miljövårdare eller ”gröngubbar” som de populärt kallas, är sedan 6-7 år tillbaka Lars Palmqvist, Kurt Lundin och Rolf Zetterlund.
En viktig och uppskattad verksamhet svarar festkommitterade för. Arrangemangen för Midsommarfesterna på fotbollsplan kräver mycket arbete och där har under åren familjen Stuhr, Ingegärd Palmqvist, Birgit Trolin, Bo Persson, Tommy Ohlsson, Rolf Zetterlund m.fl. gjort ett fint arbete. Sist men inte minst utföres mycket jobb vid de årliga städnings- och röjningskampanjerna. Och då hjälps vi åt allesammans - är meningen i alla fall.