Ur Birger Ericssons historiska redogörelse.
För min del började det hela vid Jessens backe, där jag 1954 köpte Överbylägenheten 94:30, och då är det kanske lämpligt att avsluta den här krönikan med den som gav backen dess namn.
Enligt Jordregistret avstyckades Överbylägenheten 94:1 från Överby 1:1 och Varmgärde 1:1 vid en försäljning som erhöll lagfart den 26 jan. 1934. Den nya fastigheten omfattade 650,440 kvm och köpare var Svea Jessen, hustru till Peder Jessen.
Peder Jessen var från Schleswig-Holstein, gränsområdet mellan Danmark och Tyskland, som under historiens gång omväxlande varit danskt, tyskt eller självständigt. Han talade danska men var med på tysk sida under första världskriget. Möjligen bodde han på tyska sidan vid krigsutbrottet eller kanske var han frivillig.
Svea Jessen var värmländska och sjuksköterska och i denna egenskap träffade hon Jessen när denne vistades som sårad på sjukhus under kriget. Vid krigsslutet återvände Svea till Sverige och Peder följde med. Om de redan då var gifta eller gifte sig här har jag inte fått fram. När de dök upp på Vindö hade de med sig en liten pojke på något år.
Naturligvis har jag under årens lopp funderat över vem Jessen var, han som anlade en sjö mitt uppe i området, bygde den hållfasta backen och den bruna stugan närmast vår. Några av de äldsta inom vårt område och den tidigare handlanden Christensson i affären i Överby har berättat en hel del om den märkliga mannen.
Peder Jessen var väl ungefär i min ålder, säger Oskar Dellert, och det betyder att Jessen var född omkring 1895, alltså runt 40 år när familjen slog sig ner vid Hummelmora. Där fanns då en liten timmerstuga med jordgolv som Jessen byggde till. De närmaste åren byggde han också ladugård, stall, lada och andra uthus. Det första var nog ett litet sågverk i det lilla röda skjulet, som fortfarande ligger kvar vid infarten vid allmänna vägen - han måste ju såga upp timmer för sina byggnationer
Familjen avsåg väl att leva på jordbruk och boskap. En häst hade man, några kor och grisar, får och getter samt ankor och gäss. Det var anledningen till att han anlade den stora dammen mellan bergen bakom gården. Där byggde han en fördämning mot gårdssidan så att det bildades en stor gryta, vari nederbörden samlades till en lite sjö, som alltjämt är ett vackert inslag i vårt grönområde. I dammvallen inbyggdes en dammlucka så att han kunde reglera avtappningen via dike in på gårdsplan till en mindre ankdamm. Jessen tycks också ha planterat in karp i stora dammen, ty Oskar Dellert talar om att han varit med om att fiska karp där – stora klumpar uppemot 2 kg.
Peder Jessen var tydligen en arbetskarl av stora mått. Han gick alltid arbetsklädd och han arbetade jämt, säger Sally Eriksson, som bor på 94:5 vid busshållplatsen Jessens backe. Hennes stuga byggde Jessen 1940 liksom åt Nyman på granntomten 94:2 (nuvarande Kvist). Från sin stuga såg Sally Eriksson när Jessen byggde Jessens backe, hur han dagligen kom med sin skottkärra med hacka, spett och spade och med dessa primitiva verktyg hackade ut en ”hylla” i bergssluttningen. Några ställen måste han spränga och nästan längst upp fick han fylla upp en tvärgående ravin men en cirka 2 meter hög stenmur. Även om vi i vägföreningen däruppe i omgångar breddat, planat och bättrat vägbanan, håller alltjämt de vitala punkterna på backen.
När han 1943 sålt större delen av området och gården Hummelmora till Dellert, byggde han den bruna stugan, som fortfarande står kvar på krönet av Jessens backe. Den har gjuten grund med källare men är i övrigt byggd som en dåligt ombonad sommarstuga med enkla fönster. Det var ett snabbygge och troligen nödlösning när hemmet i Hummelmora såldes. Ett provisorium medan de sista bitarna av egendomen 94:1 såldes. ”Efter Stalingrad paniksålde Jessen allt som var kvar” berättar Ivar Eriksson på tomt 94:8. (Som bekant stod slaget om Stalingrad kring årsskiftet 1942-1943 och den 2 februari kapitulerade tyskarna där. ”Kriget vände”).
Under kriget gick det mycket rykten på ön om Peder Jessen. Han var ju främling och hade vari med i första världskriget på tysk sida. Och när andra världskriget kom igång på allvar 1940 och tyskarna svepte fram över Europa, då stack Jessen inte under stol med sina tyska nazistiska sympatier.
Rykten gick att han varit officer i tyska armén. Han var tysk spion. Bedrev underrättelseverksamhet från sin stuga uppe i Jessens backe, där han hade radiosändare. Han hade kontakt med andra nazisympatisörer ute i skärgården. Han rapporterade om fartygstrafiken till och från Stockholm, osv. osv.
Vad vi vet är att före 1943 sålde Jessen 4 tomter om ca 30,000 kvm. Från 1943 såldes resten: cirka 620,000 kvm vid 7 tillfällen. Gösta Lindmark, teleingenjör, som köpte stugan på krönet av Jessens backe, berättar att det i källaren fanns rester av avancerad radiomateriel, bl. a. starka batterier. Uppgiften bekräftas av Ivar Eriksson, som i egenskap av pressfotograf på Dagens Nyheter haft kontakt med en kriminalare, vilken uppgivit att det fanns radiosändare i stugan. Bilden kan kompletteras med att Jessens avreste och bosatte sig i Argentina, dit många nazister tog vägen vid krigsslutet.
I slutet av 70-talet återkom Svea Jessen till Sverige. För Sally Eriksson omtalade hon då att Peder Jessen avlidit året före i Argentina. Nu är även Svea Jessen död men sonen lever och besökte Oskar Dellert så sent som i november 1980.
Peder Jessen – en märklig man och ett säreget människoöde. Född i gränstrakterna av Danmark och Tyskland, lantbrukare i Stockholms skärgård under 10 år, död i Argentina och namngivare på en busshållplats ute på Vindö.